AIM-challenge – drömmen som blev verklighet 15 augusti 2017

Den sjätte augusti 2016, för ett år sedan sa jag orden ”nästa år ska vi vara med” till min man. Vi satt och såg starten på AIM-challenge från vårt rum på ski lodge i Lindvallen. Det kom ut av sig själv men i samma ögonblick som jag sagt orden visste jag att det var det jag ville, mest av allt.
Ett år har gått, ett år där jag försiktigt testat vad kroppen klarar, provat hur mycket min foglossning klarar av. Lite åt gången har jag höjt ribban men alltid försiktigt. Det har ibland varit frustrerande att ta det lugnt men jag har ju också vetat att det inte är värt att riskera att förlossningen drar igång.
Så stod vi där, 364 dagar senare på startlinjen. Vi stod där och det enda jag tänkte var att jag inte kunde fatta att vi verkligen var på plats. Jag var inte nervös, bara förväntansfull och fokuserad. Klockan tio fick vi våra kartor och sedan följde sex underbara timmar. Vi cyklade, sprang, kröp, klättrade, simmade, hasade och skrattade, log, pratade, skrattade.

Vi fixade tävlingen, höll igång hela tiden utan paus. Vi förflyttade oss drygt 7 mil, vi tog massa kontroller, kankse inte de strategiskt bästa, men vad sjutton gör det! Jag grät nästan ibland, tårarna rann titt som tätt. Vi fixade det!!!! Vi fixade det!!!!

I samma sekund som vi kom imål började tårarna rinna. Krampen kom dessutom. Jag höll hela vägen men inte en sekund till. Kvällen var ett enda lyckorus. Ett trött lyckorus. En sak stod i alla fall klart för mig – jag lever för fullt igen och AIM-challenge kommer ha oss på startlinjen nästa år igen.

Kategorier:

Dagen före utmaningen 12 augusti 2017

Ett år har gått sedan jag ledsen och bitter såg starten på AMI-challenge och tänkte att livet var bra orättvist som gett mig en kropp som inte klarade av ett par graviditeter utan att bryta ihop. Den där bitterheten byttes såklart mot målmedvetenhet efter en stund eftersom jag är av sorten som gnäller av mig och kör vidare. Jag skulle banne mig vara med nästa år, min kropp skulle bli hel.

Så har ett år gått, ett år av uppgång och nedgång, ett år av förändringar i livet och ett år där jag kunnat träna mer och mer men inte så mycket som jag velat. Jag kommer inte tänka ”jag borde gjort fler pass” när jag står på startlinjen imorgon. Vad jag kommer tänka är att jag är så otroligt lyckligt lottad som en tar mig till den där linjen.

Imorgon väntar 6 timmar multisport i fjällen och jag hoppas att min kropp klarar det.

Kategorier: